Läste en artikel i dag om att föratagångsföderskorna blir allt äldre, enligt artikeln är vi i snitt 5år äldre än vad man var på 1970-talet. Vidare skriver de:
"Forskning från Karolinska institutet har visat att riskerna med vänta med första barnet ökar redan för mammor över 30 år, och inte 35 som man tidigare trott. Mellan 30 och 34 år finns en ökad risk för mycket tidig födsel och dödföddhet. Men först efter 35 har mammans ålder större betydelse för detta än andra faktorer som rökning och övervikt."

Jag var 32år när jag fick lillan och jag är överviktig men ändå så har min graviditet gått över förväntan, förlossningen gick så bra det bara kunde och lillan är frisk. Jag har många vänner som fått barn, många har haft problem med olika saker under graviditeten och alla blev inte välsignade med ett friskt barn. Ålder och vikt har varit oberoende, det har varit både runda människor och extremt hälsosamma personer men ändå har saker ställt sig på tvären.
Jag har fått höra mycket om hur farlig min övervik är för barnet, att jag kommer få ett stort barn vilket kan ge komplikationer vid förlossningen och att jag inte kommer orka vara mamma för att jag är så gammal. Åter denna hets om vikt, normer och hur man 'ska' leva.

Varför kan man inte fokusera på att göra det bästa man kan av graviditeten istället?

Det finns inget som säger att kraftiga kvinnor föder stora barn, det enda som man kunnat visa ett samband på är att mammor som äter stora mängder snabba kolhydrater har en tendens att föda större barn. Det finns heller inget som säger att äldre mammor är tröttare eller orkar mindre, varje person har olika sätt att leva på och olika inställningar till livet. Jag ville vänta med barn tills jag gjort det JAG ville göra, det är först nu jag landat i mig själv och är redo att uppfostra ett barn. Att jag är äldre och överviktig var aldrig ett problem under graviditet, förlossning eller nu då jag blivit mamma - åtminstone inte för mig även om andra verkar ha ett problem med det.

Vet inte exakt hur man levde på 1970-talet men jag tror att sättet vi lever på har förändrats en smula, så vad är så häpnadsväckande med att även åldern på förstföderskor gjort det?



Ni hittar hela artikeln här:
http://www.nsd.se/nyheter/lulea/norrbottens-mammor-blir-aldre-8501135.aspx

När lillan låg på mitt bröst för första gången så kändes livet komplett, jag kände ett sånt lugn i hela kroppen. Nu var hon äntligen här! Det lilla livet som legat i min mage i drygt 9 månader är den vackraste skapelse jag sett, att det dessutom är något som jag skapat tillsammans med mannen som betyder mest av allt här i livet...ja, det är en otroligt mäktig känsla.

Jag har alltid älskat mitt barn men den där gränslösa kärleken som alla pratade om och som skulle fylla mitt bröst fanns inte där från första stund. Vet inte om det berodde på att jag behövde tid för att ta in allt jag upplevt eller om hela situationen blev för stor att greppa på en gång. Inte förrän vi kom hem och jag landade i att jag faktiskt var mamma till denna fantastiska lilla individ så kom det, den där brännande känslan i hela bröstet när det känns som hjärtat ska explodera av all kärlek. Amningshormonerna kickade in och jag satt i soffan med lillan sovandes på mitt bröst och stortjöt, allt bara rann ur mig och det var en sån lättnad att kunna KÄNNA på det viset igen. I efterhand har jag läst om just detta och insett att jag inte är ensamen om det, det finns betydligt fler som behöver lite tid för att smälta allt.

Nu växer min kärlek för var dag som går, när jag tror att det inte går att känna mer så inser jag några dagar senare att jo det gjorde det visst. Att få se henne utvecklas, det första leendet, de först ljuden, alla små egenheter som hon har och det som gör henne till den hon är - ja, det gör bara våra band starkare och får mitt hjärta att slå ett extra slag.

Älskade barn, du är det största och mest underbara som hänt mig! <3

När lillan låg i min mage lyssnade jag ofta på denna...