Senaste inläggen

Av Mamman - 22 maj 2014 13:38

Läste en artikel i dag om att föratagångsföderskorna blir allt äldre, enligt artikeln är vi i snitt 5år äldre än vad man var på 1970-talet. Vidare skriver de:
"Forskning från Karolinska institutet har visat att riskerna med vänta med första barnet ökar redan för mammor över 30 år, och inte 35 som man tidigare trott. Mellan 30 och 34 år finns en ökad risk för mycket tidig födsel och dödföddhet. Men först efter 35 har mammans ålder större betydelse för detta än andra faktorer som rökning och övervikt."

Jag var 32år när jag fick lillan och jag är överviktig men ändå så har min graviditet gått över förväntan, förlossningen gick så bra det bara kunde och lillan är frisk. Jag har många vänner som fått barn, många har haft problem med olika saker under graviditeten och alla blev inte välsignade med ett friskt barn. Ålder och vikt har varit oberoende, det har varit både runda människor och extremt hälsosamma personer men ändå har saker ställt sig på tvären.
Jag har fått höra mycket om hur farlig min övervik är för barnet, att jag kommer få ett stort barn vilket kan ge komplikationer vid förlossningen och att jag inte kommer orka vara mamma för att jag är så gammal. Åter denna hets om vikt, normer och hur man 'ska' leva.

Varför kan man inte fokusera på att göra det bästa man kan av graviditeten istället?

Det finns inget som säger att kraftiga kvinnor föder stora barn, det enda som man kunnat visa ett samband på är att mammor som äter stora mängder snabba kolhydrater har en tendens att föda större barn. Det finns heller inget som säger att äldre mammor är tröttare eller orkar mindre, varje person har olika sätt att leva på och olika inställningar till livet. Jag ville vänta med barn tills jag gjort det JAG ville göra, det är först nu jag landat i mig själv och är redo att uppfostra ett barn. Att jag är äldre och överviktig var aldrig ett problem under graviditet, förlossning eller nu då jag blivit mamma - åtminstone inte för mig även om andra verkar ha ett problem med det.

Vet inte exakt hur man levde på 1970-talet men jag tror att sättet vi lever på har förändrats en smula, så vad är så häpnadsväckande med att även åldern på förstföderskor gjort det?



Ni hittar hela artikeln här:
http://www.nsd.se/nyheter/lulea/norrbottens-mammor-blir-aldre-8501135.aspx

Av Mamman - 18 maj 2014 18:08

När lillan låg på mitt bröst för första gången så kändes livet komplett, jag kände ett sånt lugn i hela kroppen. Nu var hon äntligen här! Det lilla livet som legat i min mage i drygt 9 månader är den vackraste skapelse jag sett, att det dessutom är något som jag skapat tillsammans med mannen som betyder mest av allt här i livet...ja, det är en otroligt mäktig känsla.

Jag har alltid älskat mitt barn men den där gränslösa kärleken som alla pratade om och som skulle fylla mitt bröst fanns inte där från första stund. Vet inte om det berodde på att jag behövde tid för att ta in allt jag upplevt eller om hela situationen blev för stor att greppa på en gång. Inte förrän vi kom hem och jag landade i att jag faktiskt var mamma till denna fantastiska lilla individ så kom det, den där brännande känslan i hela bröstet när det känns som hjärtat ska explodera av all kärlek. Amningshormonerna kickade in och jag satt i soffan med lillan sovandes på mitt bröst och stortjöt, allt bara rann ur mig och det var en sån lättnad att kunna KÄNNA på det viset igen. I efterhand har jag läst om just detta och insett att jag inte är ensamen om det, det finns betydligt fler som behöver lite tid för att smälta allt.

Nu växer min kärlek för var dag som går, när jag tror att det inte går att känna mer så inser jag några dagar senare att jo det gjorde det visst. Att få se henne utvecklas, det första leendet, de först ljuden, alla små egenheter som hon har och det som gör henne till den hon är - ja, det gör bara våra band starkare och får mitt hjärta att slå ett extra slag.


Älskade barn, du är det största och mest underbara som hänt mig! <3


När lillan låg i min mage lyssnade jag ofta på denna...


Av Mamman - 15 maj 2014 10:39

Det finns nog inte ett ämne som är så omdebatterat som just förlossningar. Folk berättar gärna vitt och brett om hur det var för dem, utan att du ens behöver fråga. Någonstans i alla dessa berättelser så började jag fundera över vad jag egentligen ville höra och vad är det egentligen som gör att så många kvinnor känner detta behov av att få berätta varenda (ocensurerade) detalj?

Det enda jag kom fram till var att det mest troligt är ett sätt för dem att bearbeta det de gått igenom, varje gång de får berätta så släpper en liten del av det trauma de upplever att de fått gå igenom. Tycker kanske att detta är något man antingen bearbetar med en barnmorska, psykolog, kurator eller någon nära vän. Så jag började säga STOPP när jag kände att det gick för långt, jag ville ha min egen bild av den kommande förlossningen och inte något uppmålat skräckscenario.

Började läsa en tråd på Familjeliv med roliga förlossningsberättelser, skrattade så jag grät och min stora gravidmage hoppade. Det var för mig ett helt underbart sätt att avdramatisera det hela och fick mig att börja se fram emot förlossningen. Mitt fokus flyttades från rädslan över allt som kunde gå fel till hur jag skulle göra detta till en fantastisk upplevelse för oss alla tre. Under en förlossning så är det en hel del som man inte kan påverka men det finns mycket som man verkligen KAN påverka.

Så, här kommer några tips och råd på vägen;
- Andningen! Andas in genom näsan och ut genom munnen. Ta djupa långsamma andetag, varje gång du andas ut så tänker du på att slappna av i hela kroppen och låter axlarna sjunka ned.
- Fokusera på din favoritplats! Stäng ögonen, andas och dröm dig iväg till din favoritplats där du mår bra och är totalt avslappnad.
- Jobba MED kroppen istället för mot! När en värk kommer, hitta en position som känns bäst för dig och låt värken göra sitt jobb - slappna av och ANDAS! Att stå upp och gunga från sida till sida ("vicka på rumpan") hjälpte för mig och det hjälper även barnet att komma längre ned i förlossningskanalen. Bada badkar var också något som hjälpte mig, den sköna 'viktlösa' känslan gjorde det lättare art slappna av.
- Skriv ett ärligt och genomtänkt förlossningsbrev! Barnmorskorna vet då redan från början vad som är viktigt för just dig och hur du vill ha din förlossning. Det är eran förlossning och de finns där för ER.
- Varje värk är ett steg närmre att få se den mest underbara lilla människa du kan tänka dig!

Min förlossning var en helt fantastisk, omtumlande och så otroligt mäktig upplevelse! Jag kommer inte gå in på varenda detalj och jag kommer inte berätta några hemskheter (det har ni nog hört en del om ändå) för det finns inga hemskheter att berätta. De barnmorskor som guidade mig igenom förlossningen var otroligt duktiga och jobbade precis så som jag bett dem om i mitt förlossningsbrev - tydliga, informativa och 'styrde' mig med hela handen. Som jag nämnt tidigare i bloggen så föder jag gärna barn igen så länge jag slipper gå igenom en till graviditet, jag tror det säger det mesta! ;-P

Kom ihåg - Varje värk är ett steg närmre bebis!

Av Mamman - 2 maj 2014 15:28

Det har nu gått några månader sen jag var gravid, kroppen är nästan i ordning igen och jag kan njuta av så enkla saker som att kunna knyta skorna.

Innan jag vart gravid så har jag bara hört om hur rosenrött allt var, hur underbart det är att bära ett barn och hur fantastiskt bra alla mår. Visst kunde man må lite illa och känna sig lite tung/trött på slutet men det lät ju inte så jobbigt tyckte jag.

Verkligheten var en helt annan...

Några av de saker som jag inte visste;
- Kräkas varje dag i nästan 2 månader (v.8 - v.15)
- Smaker förändras och ena dagens favorit blir nästa dags trigger för illamåendet
- Brösten blir ömma och något intimt mys med dem inblandade är en omöjlighet (Okey, det här visste jag nog men inte att det skulle göra SÅ ont)
- Hormonerna löper amok precis som känslorna, en dag kan bjuda på allt från total lycka till fullständig misär inklusive en massa tårar av lika många orsaker
- Magen stannar upp och inget fungerar som det ska...allra minst "nummer 2"
- Fogarna spökar och gör att man inte kan sitta längre stunder, inte kan gå normala promenader och det enda som egentligen funkar är att ligga på sidan i ett hav av kuddar.
- Plocka upp saker från golvet, knyta skorna och klippa tånaglarna är ungefär lika lätt som att se sina egna fötter ståendes = omöjligt på slutet
- Man måste (nästan) köpa en helt ny garderob för alla kläder är för små eller för 'korta (Kan tyckas roligt av vissa men spendera massa pengar på sånt man använder några månader, njae...inte roligt enligt mig)

Varför berättar ingen HELA sanningen med att vara gravid? ;-)
Jag ångrar inte min graviditet på något vis och jag älskar det som kom efter allt lidande, jag tillhör nämligen den klick av mammor som hellre föder barn än är gravid! :-)

Av Mamman - 2 maj 2014 15:04

En vän till mig, förmodligen den bästa och klokaste vän jag har, frågade mig om jag bloggade något längre. Svaret blev tyvärr nej, jag gav upp det för ungefär ett år sedan när mitt liv började förändras. Efter några dagars funderande kom jag fram till att jag faktiskt vill blogga igen, om inte annat så för min egen skull. Så, tack (än en gång) för sparken i rumpan underbaraste H!

Det här ska bli min blogg om mitt liv som mamma och människa, det kommer inte vara rosenrött och gulligt hela tiden men det kommer vara ärligt och innerligt. Jag kommer inte be om ursäkt för mina känslor, det är precis de tankarna som tagit mig till där jag är i dag. Nu är det dags att jag börjar bygga upp min självständighet igen, hitta mitt mod och fortsätta vårt liv framåt. Jag kommer skriva om sånt som hänt, sånt som 'fastnat', saker jag funderar över och det vardagliga liv vi lever - häng gärna med på resan! :-)

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Maj 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards