Det har nu gått några månader sen jag var gravid, kroppen är nästan i ordning igen och jag kan njuta av så enkla saker som att kunna knyta skorna.

Innan jag vart gravid så har jag bara hört om hur rosenrött allt var, hur underbart det är att bära ett barn och hur fantastiskt bra alla mår. Visst kunde man må lite illa och känna sig lite tung/trött på slutet men det lät ju inte så jobbigt tyckte jag.

Verkligheten var en helt annan...

Några av de saker som jag inte visste;
- Kräkas varje dag i nästan 2 månader (v.8 - v.15)
- Smaker förändras och ena dagens favorit blir nästa dags trigger för illamåendet
- Brösten blir ömma och något intimt mys med dem inblandade är en omöjlighet (Okey, det här visste jag nog men inte att det skulle göra SÅ ont)
- Hormonerna löper amok precis som känslorna, en dag kan bjuda på allt från total lycka till fullständig misär inklusive en massa tårar av lika många orsaker
- Magen stannar upp och inget fungerar som det ska...allra minst "nummer 2"
- Fogarna spökar och gör att man inte kan sitta längre stunder, inte kan gå normala promenader och det enda som egentligen funkar är att ligga på sidan i ett hav av kuddar.
- Plocka upp saker från golvet, knyta skorna och klippa tånaglarna är ungefär lika lätt som att se sina egna fötter ståendes = omöjligt på slutet
- Man måste (nästan) köpa en helt ny garderob för alla kläder är för små eller för 'korta (Kan tyckas roligt av vissa men spendera massa pengar på sånt man använder några månader, njae...inte roligt enligt mig)

Varför berättar ingen HELA sanningen med att vara gravid? ;-)
Jag ångrar inte min graviditet på något vis och jag älskar det som kom efter allt lidande, jag tillhör nämligen den klick av mammor som hellre föder barn än är gravid! :-)

En vän till mig, förmodligen den bästa och klokaste vän jag har, frågade mig om jag bloggade något längre. Svaret blev tyvärr nej, jag gav upp det för ungefär ett år sedan när mitt liv började förändras. Efter några dagars funderande kom jag fram till att jag faktiskt vill blogga igen, om inte annat så för min egen skull. Så, tack (än en gång) för sparken i rumpan underbaraste H!

Det här ska bli min blogg om mitt liv som mamma och människa, det kommer inte vara rosenrött och gulligt hela tiden men det kommer vara ärligt och innerligt. Jag kommer inte be om ursäkt för mina känslor, det är precis de tankarna som tagit mig till där jag är i dag. Nu är det dags att jag börjar bygga upp min självständighet igen, hitta mitt mod och fortsätta vårt liv framåt. Jag kommer skriva om sånt som hänt, sånt som 'fastnat', saker jag funderar över och det vardagliga liv vi lever - häng gärna med på resan! :-)