När lillan låg på mitt bröst för första gången så kändes livet komplett, jag kände ett sånt lugn i hela kroppen. Nu var hon äntligen här! Det lilla livet som legat i min mage i drygt 9 månader är den vackraste skapelse jag sett, att det dessutom är något som jag skapat tillsammans med mannen som betyder mest av allt här i livet...ja, det är en otroligt mäktig känsla.

Jag har alltid älskat mitt barn men den där gränslösa kärleken som alla pratade om och som skulle fylla mitt bröst fanns inte där från första stund. Vet inte om det berodde på att jag behövde tid för att ta in allt jag upplevt eller om hela situationen blev för stor att greppa på en gång. Inte förrän vi kom hem och jag landade i att jag faktiskt var mamma till denna fantastiska lilla individ så kom det, den där brännande känslan i hela bröstet när det känns som hjärtat ska explodera av all kärlek. Amningshormonerna kickade in och jag satt i soffan med lillan sovandes på mitt bröst och stortjöt, allt bara rann ur mig och det var en sån lättnad att kunna KÄNNA på det viset igen. I efterhand har jag läst om just detta och insett att jag inte är ensamen om det, det finns betydligt fler som behöver lite tid för att smälta allt.

Nu växer min kärlek för var dag som går, när jag tror att det inte går att känna mer så inser jag några dagar senare att jo det gjorde det visst. Att få se henne utvecklas, det första leendet, de först ljuden, alla små egenheter som hon har och det som gör henne till den hon är - ja, det gör bara våra band starkare och får mitt hjärta att slå ett extra slag.

Älskade barn, du är det största och mest underbara som hänt mig! <3

När lillan låg i min mage lyssnade jag ofta på denna...