En vän till mig, förmodligen den bästa och klokaste vän jag har, frågade mig om jag bloggade något längre. Svaret blev tyvärr nej, jag gav upp det för ungefär ett år sedan när mitt liv började förändras. Efter några dagars funderande kom jag fram till att jag faktiskt vill blogga igen, om inte annat så för min egen skull. Så, tack (än en gång) för sparken i rumpan underbaraste H!

Det här ska bli min blogg om mitt liv som mamma och människa, det kommer inte vara rosenrött och gulligt hela tiden men det kommer vara ärligt och innerligt. Jag kommer inte be om ursäkt för mina känslor, det är precis de tankarna som tagit mig till där jag är i dag. Nu är det dags att jag börjar bygga upp min självständighet igen, hitta mitt mod och fortsätta vårt liv framåt. Jag kommer skriva om sånt som hänt, sånt som 'fastnat', saker jag funderar över och det vardagliga liv vi lever - häng gärna med på resan! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Läste en artikel i dag om att föratagångsföderskorna blir allt äldre, enligt artikeln är vi i snitt 5år äldre än vad man var på 1970-talet. Vidare skriver de: "Forskning från Karolinska institutet har visat att riskerna med vänta med första barnet ö...

När lillan låg på mitt bröst för första gången så kändes livet komplett, jag kände ett sånt lugn i hela kroppen. Nu var hon äntligen här! Det lilla livet som legat i min mage i drygt 9 månader är den vackraste skapelse jag sett, att det dessutom är n...

Det finns nog inte ett ämne som är så omdebatterat som just förlossningar. Folk berättar gärna vitt och brett om hur det var för dem, utan att du ens behöver fråga. Någonstans i alla dessa berättelser så började jag fundera över vad jag egentligen vi...

Det har nu gått några månader sen jag var gravid, kroppen är nästan i ordning igen och jag kan njuta av så enkla saker som att kunna knyta skorna. Innan jag vart gravid så har jag bara hört om hur rosenrött allt var, hur underbart det är att bära ett...