Läste en artikel i dag om att föratagångsföderskorna blir allt äldre, enligt artikeln är vi i snitt 5år äldre än vad man var på 1970-talet. Vidare skriver de:
"Forskning från Karolinska institutet har visat att riskerna med vänta med första barnet ökar redan för mammor över 30 år, och inte 35 som man tidigare trott. Mellan 30 och 34 år finns en ökad risk för mycket tidig födsel och dödföddhet. Men först efter 35 har mammans ålder större betydelse för detta än andra faktorer som rökning och övervikt."

Jag var 32år när jag fick lillan och jag är överviktig men ändå så har min graviditet gått över förväntan, förlossningen gick så bra det bara kunde och lillan är frisk. Jag har många vänner som fått barn, många har haft problem med olika saker under graviditeten och alla blev inte välsignade med ett friskt barn. Ålder och vikt har varit oberoende, det har varit både runda människor och extremt hälsosamma personer men ändå har saker ställt sig på tvären.
Jag har fått höra mycket om hur farlig min övervik är för barnet, att jag kommer få ett stort barn vilket kan ge komplikationer vid förlossningen och att jag inte kommer orka vara mamma för att jag är så gammal. Åter denna hets om vikt, normer och hur man 'ska' leva.

Varför kan man inte fokusera på att göra det bästa man kan av graviditeten istället?

Det finns inget som säger att kraftiga kvinnor föder stora barn, det enda som man kunnat visa ett samband på är att mammor som äter stora mängder snabba kolhydrater har en tendens att föda större barn. Det finns heller inget som säger att äldre mammor är tröttare eller orkar mindre, varje person har olika sätt att leva på och olika inställningar till livet. Jag ville vänta med barn tills jag gjort det JAG ville göra, det är först nu jag landat i mig själv och är redo att uppfostra ett barn. Att jag är äldre och överviktig var aldrig ett problem under graviditet, förlossning eller nu då jag blivit mamma - åtminstone inte för mig även om andra verkar ha ett problem med det.

Vet inte exakt hur man levde på 1970-talet men jag tror att sättet vi lever på har förändrats en smula, så vad är så häpnadsväckande med att även åldern på förstföderskor gjort det?



Ni hittar hela artikeln här:
http://www.nsd.se/nyheter/lulea/norrbottens-mammor-blir-aldre-8501135.aspx

Det finns nog inte ett ämne som är så omdebatterat som just förlossningar. Folk berättar gärna vitt och brett om hur det var för dem, utan att du ens behöver fråga. Någonstans i alla dessa berättelser så började jag fundera över vad jag egentligen ville höra och vad är det egentligen som gör att så många kvinnor känner detta behov av att få berätta varenda (ocensurerade) detalj?

Det enda jag kom fram till var att det mest troligt är ett sätt för dem att bearbeta det de gått igenom, varje gång de får berätta så släpper en liten del av det trauma de upplever att de fått gå igenom. Tycker kanske att detta är något man antingen bearbetar med en barnmorska, psykolog, kurator eller någon nära vän. Så jag började säga STOPP när jag kände att det gick för långt, jag ville ha min egen bild av den kommande förlossningen och inte något uppmålat skräckscenario.

Började läsa en tråd på Familjeliv med roliga förlossningsberättelser, skrattade så jag grät och min stora gravidmage hoppade. Det var för mig ett helt underbart sätt att avdramatisera det hela och fick mig att börja se fram emot förlossningen. Mitt fokus flyttades från rädslan över allt som kunde gå fel till hur jag skulle göra detta till en fantastisk upplevelse för oss alla tre. Under en förlossning så är det en hel del som man inte kan påverka men det finns mycket som man verkligen KAN påverka.

Så, här kommer några tips och råd på vägen;
- Andningen! Andas in genom näsan och ut genom munnen. Ta djupa långsamma andetag, varje gång du andas ut så tänker du på att slappna av i hela kroppen och låter axlarna sjunka ned.
- Fokusera på din favoritplats! Stäng ögonen, andas och dröm dig iväg till din favoritplats där du mår bra och är totalt avslappnad.
- Jobba MED kroppen istället för mot! När en värk kommer, hitta en position som känns bäst för dig och låt värken göra sitt jobb - slappna av och ANDAS! Att stå upp och gunga från sida till sida ("vicka på rumpan") hjälpte för mig och det hjälper även barnet att komma längre ned i förlossningskanalen. Bada badkar var också något som hjälpte mig, den sköna 'viktlösa' känslan gjorde det lättare art slappna av.
- Skriv ett ärligt och genomtänkt förlossningsbrev! Barnmorskorna vet då redan från början vad som är viktigt för just dig och hur du vill ha din förlossning. Det är eran förlossning och de finns där för ER.
- Varje värk är ett steg närmre att få se den mest underbara lilla människa du kan tänka dig!

Min förlossning var en helt fantastisk, omtumlande och så otroligt mäktig upplevelse! Jag kommer inte gå in på varenda detalj och jag kommer inte berätta några hemskheter (det har ni nog hört en del om ändå) för det finns inga hemskheter att berätta. De barnmorskor som guidade mig igenom förlossningen var otroligt duktiga och jobbade precis så som jag bett dem om i mitt förlossningsbrev - tydliga, informativa och 'styrde' mig med hela handen. Som jag nämnt tidigare i bloggen så föder jag gärna barn igen så länge jag slipper gå igenom en till graviditet, jag tror det säger det mesta! ;-P

Kom ihåg - Varje värk är ett steg närmre bebis!