Det finns nog inte ett ämne som är så omdebatterat som just förlossningar. Folk berättar gärna vitt och brett om hur det var för dem, utan att du ens behöver fråga. Någonstans i alla dessa berättelser så började jag fundera över vad jag egentligen ville höra och vad är det egentligen som gör att så många kvinnor känner detta behov av att få berätta varenda (ocensurerade) detalj?

Det enda jag kom fram till var att det mest troligt är ett sätt för dem att bearbeta det de gått igenom, varje gång de får berätta så släpper en liten del av det trauma de upplever att de fått gå igenom. Tycker kanske att detta är något man antingen bearbetar med en barnmorska, psykolog, kurator eller någon nära vän. Så jag började säga STOPP när jag kände att det gick för långt, jag ville ha min egen bild av den kommande förlossningen och inte något uppmålat skräckscenario.

Började läsa en tråd på Familjeliv med roliga förlossningsberättelser, skrattade så jag grät och min stora gravidmage hoppade. Det var för mig ett helt underbart sätt att avdramatisera det hela och fick mig att börja se fram emot förlossningen. Mitt fokus flyttades från rädslan över allt som kunde gå fel till hur jag skulle göra detta till en fantastisk upplevelse för oss alla tre. Under en förlossning så är det en hel del som man inte kan påverka men det finns mycket som man verkligen KAN påverka.

Så, här kommer några tips och råd på vägen;
- Andningen! Andas in genom näsan och ut genom munnen. Ta djupa långsamma andetag, varje gång du andas ut så tänker du på att slappna av i hela kroppen och låter axlarna sjunka ned.
- Fokusera på din favoritplats! Stäng ögonen, andas och dröm dig iväg till din favoritplats där du mår bra och är totalt avslappnad.
- Jobba MED kroppen istället för mot! När en värk kommer, hitta en position som känns bäst för dig och låt värken göra sitt jobb - slappna av och ANDAS! Att stå upp och gunga från sida till sida ("vicka på rumpan") hjälpte för mig och det hjälper även barnet att komma längre ned i förlossningskanalen. Bada badkar var också något som hjälpte mig, den sköna 'viktlösa' känslan gjorde det lättare art slappna av.
- Skriv ett ärligt och genomtänkt förlossningsbrev! Barnmorskorna vet då redan från början vad som är viktigt för just dig och hur du vill ha din förlossning. Det är eran förlossning och de finns där för ER.
- Varje värk är ett steg närmre att få se den mest underbara lilla människa du kan tänka dig!

Min förlossning var en helt fantastisk, omtumlande och så otroligt mäktig upplevelse! Jag kommer inte gå in på varenda detalj och jag kommer inte berätta några hemskheter (det har ni nog hört en del om ändå) för det finns inga hemskheter att berätta. De barnmorskor som guidade mig igenom förlossningen var otroligt duktiga och jobbade precis så som jag bett dem om i mitt förlossningsbrev - tydliga, informativa och 'styrde' mig med hela handen. Som jag nämnt tidigare i bloggen så föder jag gärna barn igen så länge jag slipper gå igenom en till graviditet, jag tror det säger det mesta! ;-P

Kom ihåg - Varje värk är ett steg närmre bebis!

Det har nu gått några månader sen jag var gravid, kroppen är nästan i ordning igen och jag kan njuta av så enkla saker som att kunna knyta skorna.

Innan jag vart gravid så har jag bara hört om hur rosenrött allt var, hur underbart det är att bära ett barn och hur fantastiskt bra alla mår. Visst kunde man må lite illa och känna sig lite tung/trött på slutet men det lät ju inte så jobbigt tyckte jag.

Verkligheten var en helt annan...

Några av de saker som jag inte visste;
- Kräkas varje dag i nästan 2 månader (v.8 - v.15)
- Smaker förändras och ena dagens favorit blir nästa dags trigger för illamåendet
- Brösten blir ömma och något intimt mys med dem inblandade är en omöjlighet (Okey, det här visste jag nog men inte att det skulle göra SÅ ont)
- Hormonerna löper amok precis som känslorna, en dag kan bjuda på allt från total lycka till fullständig misär inklusive en massa tårar av lika många orsaker
- Magen stannar upp och inget fungerar som det ska...allra minst "nummer 2"
- Fogarna spökar och gör att man inte kan sitta längre stunder, inte kan gå normala promenader och det enda som egentligen funkar är att ligga på sidan i ett hav av kuddar.
- Plocka upp saker från golvet, knyta skorna och klippa tånaglarna är ungefär lika lätt som att se sina egna fötter ståendes = omöjligt på slutet
- Man måste (nästan) köpa en helt ny garderob för alla kläder är för små eller för 'korta (Kan tyckas roligt av vissa men spendera massa pengar på sånt man använder några månader, njae...inte roligt enligt mig)

Varför berättar ingen HELA sanningen med att vara gravid? ;-)
Jag ångrar inte min graviditet på något vis och jag älskar det som kom efter allt lidande, jag tillhör nämligen den klick av mammor som hellre föder barn än är gravid! :-)

En vän till mig, förmodligen den bästa och klokaste vän jag har, frågade mig om jag bloggade något längre. Svaret blev tyvärr nej, jag gav upp det för ungefär ett år sedan när mitt liv började förändras. Efter några dagars funderande kom jag fram till att jag faktiskt vill blogga igen, om inte annat så för min egen skull. Så, tack (än en gång) för sparken i rumpan underbaraste H!

Det här ska bli min blogg om mitt liv som mamma och människa, det kommer inte vara rosenrött och gulligt hela tiden men det kommer vara ärligt och innerligt. Jag kommer inte be om ursäkt för mina känslor, det är precis de tankarna som tagit mig till där jag är i dag. Nu är det dags att jag börjar bygga upp min självständighet igen, hitta mitt mod och fortsätta vårt liv framåt. Jag kommer skriva om sånt som hänt, sånt som 'fastnat', saker jag funderar över och det vardagliga liv vi lever - häng gärna med på resan! :-)